Anna och jag kom med taxi från Indiana Hotell, Bamburi Beach via färjan till Laguna Reef Hotell Diana Beach eftermiddagen den 6 januari. Samma hotell som för 8 år sedan. Allt lika.
Vi lämnade hotellet och gick iväg in i bushen samma väg som vi gick för åtta år sedan, men hittade inte vare sig Ibrahims hus eller den brunn som låg vid stigen. Senare fick vi reda på att Ibrahims hus brunnit ned och att stigen fått en ny dragning en bit ifrån den gamla brunnen. Ett nytt hus var byggt på området, där Ibrahims bror nu bor.
Då vi inte hittade Ibrahims hus och inte heller mötande på stigen viste var Ibrahim var fort- satte vi längre in i bushen. Vi gick sedan in på en gård, som efter visst funderande nog viste vem Ibrahim kunde vara. Just då kommer på stigen Joma (betyder fredag) en brorson till Ibrahim, som tog med oss på en vandring en bra bit längre in i bushen fram till Ibrahims nya hus som låg tillsammans med flera andra hus som ägdes av Ibrahims släktingar.
Vi blev mycket varmt välkomnade av Ibrahim och hans släkt och vänner. Ett tjugotal barn omgav oss under hela besöket. Vi arrangerade tävlingar i löpning och längdhopp för barnen med kolor som priser. Ibrahim fick en kassettradio och vi lämnade också en fotboll och en hel del skolmaterial till hans fem barn. Hustrun fick lite husgeråd och en ficklampa.
Vi träffade den 6 januari Ibrahims äldste som Hamishi som nu var 16 år och studerade i Secondary school. Han har som mål att bli läkare. Den 6 januari träffade vi också den äldsta av Ibrahims döttrar Mwanasha som nu är 11 år och går i Primary school. Ibrahims mor lever fortfarande och blev mycket glad att träffa oss.
Mörkret kom till byn vid sjutiden och Ibrahim, Joma och Hamishi följde oss tillbaks i det kompakta mörkret. Vi drack medburen CocaCola utanför hotellet. Flaskorna öppnade Ibrahim med tänderna. Vi bestämde att åter ses kl. 10.00 dagen därpå. Anna mådde dåligt den 7 januari och stannade hemma på hotellet.
Jag möttes av Hamisi och Iddi som avtalat utanför hotellet. Iddi är den yngsta av bröderna och ska i år börja Secondary school. Iddi vill bli lärare i framtiden. Både Hamishi och Iddi var mycket angenäma bekantskaper. Lugna, trygga, glada och med en behaglig integritet.
Väl framme i Ibrahims by fick jag se hans odlingar av frukter och grönsaker. Hela byn var idag städad och ett bord med en vacker duk och blommor var framsatt under ett stort träd. Ibrahim och hans familj, totalt 7 personer, bor idag i ett hus som inte är mycket större än en friggebod.
Ett viktigt framsteg för byn var att de byggt en vindsnurra som pumpade vatten upp i en tank varifrån ledningar dragits till flera platser i den lilla byn. Levnadsförhållandena i byn var annars väldigt lika som för 8 år sedan. Inga av de yngre barnen hade t.ex. skor. Ingen elektricitet finns i byn. Redskapen som finns är ytterst enkla. Men alla är glada och ser välmående ut.
Därefter gick Ibrahim, Iddi och jag vidare ytterligare flera kilometer in i bushen tills vi kom fram till den skola där Mwanasha nu går. Skolan heter Mvindeni Primary School Vi träffade rektorn eller headmastern Kassim Said Boneo som gav ett mycket gott intryck. Han hade varit lärare i samma skola och då haft Ibrahim som elev. Vi träffade också sex stycken ur den föräldrastyrelse som är mycket viktig för skolans verksamhet.
Regeringen finansierar enbart lärarnas löner allt annat måste föräldrarna klara av själva som t.ex. fastighetsunderhåll, vakthållning, städning, skolmaterial, böcker, kritor, bänkar etc.
Då detta är ett mycket fattigt område var också standarden utomordentligt låg i jämförelse med andra skolor som Anna och jag besökte senare under resan. Inget klassrum hade vare sig helt tak eller golv. Svarta tavlor/skrivtavlor saknades i alla klassrum. Istället hade en lackerad betongvägg målats svart och tjänade som “skrivtavla”.
Skolan har ca 500 elever från klass 1 till klass 8. Skolbänkarna var kraftigt nedslitna och fanns inte till alla elever utan undervisningen fick också ske till elever sittande på golvet. Rotary i Indiana Beach hade sponsrat nya bänkar till två klassrum.
Jag fick också se skolans bibliotek med böcker som används i undervisningen. Böckerna var helt i “upplösning” efter flera decenniers användning. Övrigt undervisningsmaterial saknades nästan helt.
Mycket positivt var mötena med både lärare och elever. Det var också roligt att hitta den vattenpump som installerats på skolområdet med stöd från SIDA.
Då läraren i geografi var sjuk erbjöd jag mig att ta över hans lektion för klass 6 vilket blev en stor upplevelse både för mig och för klassen förmodar jag. Vi diskuterade en massa aktuella skolfrågor och världsfrågor. Skolan hade inga kartböcker utan geografihjälpmedlen bestod enbart av en mycket gammal och utnött världskarta.
Några noteringar:
Några ytterligare noteringar från besöket vid skolan:
Headmastern och föräldrastyrelsen informerade om den hårda skoldebatt som nu förs i Kenya och den brist på resurser och prioriteringar som drabbar skolan. Ytterst beror detta på Kenyas allt bräckligare ekonomi som bl.a. påverkar underhållet och skyddet av de stora nationalparkerna. Mycket få nyinvesteringar i vägar och byggnader kunde vi själva se i Mombasaområdet jämfört med minnesbilderna från 1994. En av föräldrarna berömde de fina skolor han själv gick i på 40- och 50 talet.
Ibrahim och jag avslutade mötet på skolan genom att skriva in oss i skolans gästbok och utbytte adresser för framtida kontakter.
Väl tillbaka i Ibrahims by återhämtade vi oss med att dricka ur varsin kokosnöt och åt mango. Samtalet vid bordet under trädet drog fram till mörkrets inbrott då Ibrahim, Iddi och Hamishi följde med till hotellet där vi tog avsked för denna gång.
Mellanbrodern Bakari och lillasystern Mwangkombo träffade vi ej denna gång. Bahari bodde tillfälligt hos sin mormor som var sjuk och behövde hjälp. Mwangkombo bodde hos en släkting nära den skola hon går i och kom ej hem de två kvällar vi var där.
Den reseberättelse som Anne-Marie gjorde från resan 1994 var till stor hjälp inför denna resa. Vi träffade också kapten Becka som fortfarande arbetar med sina gamla afrikanska träkatamaraner. Becka kände mycket väl igen oss och blev mycket glad för att vi sökte upp honom. Becka är nu 58 år och fortfarande smal som en sena.
Vår färdledare Sito fanns också på plats i sitt “kontor” under trädet och säljer även nu Safariresor mm. Både Sito och Becka hade idag en handfull medhjälpare och var “aktade” bland beachboysen. Vi avslutade vårt besök i Diana Beach med en CocaCola tillsammans med vännerna Becka och Sito.
De och Ibrahim hälsar så mycket till alla övriga som deltog 1994!
Hemresan gjorde Anna och jag hela vägen med de små minibussarna “Matatu”. Att åka den gamla färjan som fotgängare var också en stor upplevelse.
Sammanfattningsvis kan sägas att situationen i Kenya stått mer eller mindre stilla under de 8 år som förflutit sen vi var där. Solen, stränderna och folket är underbara men landet behöver en bättre ledning och ökade kontakter med västvärlden bl.a. avseende handel och investeringar.
Ett val ska hållas i år som förhoppningsvis blir landets “första” riktiga val. Den öppna debatt som förs i media inger förhoppningar inför framtiden.